I begynnelsen....

Power Play börjar egentligen som historien om dansbandet som gick upp i rök, nonetten som sprängdes etc...

Det var en gång ett dansband i Uppsala. Det var inte ett vanligt dansband. Det bestod av flera kända musikprofiler och var klart mer avancerat än de vanliga dansband på 70-talet som fyllde sina låtlistor med "Hon är bara femton år", "Eva, strippan från Trosa" och liknande odödliga alster.

Nu stod bandet inför en generationsväxling och skulle besätta vakanta poster nån gång 1978. En snabb inventering av lämpliga talanger uppdagade en lovande trumslagare som just skulle lämna tonåren. Uffe Bolling hade i och för sig inte spelat dansmusik utan snarare symfonisk rock i Circus och Giganternas Kapell, men han läste noter och spelade också i hemvärnets musikkår, så det jämnade ut sig. Kandidaten till platsen som basist, Mikke Jansson, hade ett förflutet i dansbandet Svensk Lösen som motvikt till sin tid i studentorkestern Kruthornen. De såg båda fram emot att få spela efter noter i ett dansband med en ordentlig blåssektion. Det var som sagt inget vanligt dansband.

När de kom för att provspela visade det sig att gitarristen hade ändrat sina planer och nu spelade han med några andra. En kort stund av förvirring uppstod innan Mikke kom på att han hade en gammal skolkamrat från realskolan i Avesta, som hade flyttat till Uppsala och spelat med Orexis för flera år sedan. Eftersom Orexis också var historia numera var Rolle Morell kanske ledig.

Nu hade Rolle Morell visserligen spelat röjarrock ute i parkerna med Long John Silver och raggarkungen Chris West i gruppen Masters of Rock i ett par år efter Orexis frånfälle. De gamla rockhjältarna hade avgått med ålderns rätt och 1978 var konceptet utvidgat utanför ren femtiotalsrock och namnet var ändrat till Masters of Show. Den gamla publiken av raggare och knuttar hade tunnat ut och någon ny publik hade väl egentligen inte tillkommit. Rolle var alltså mogen för något nytt.

(Efter ungefär 25 års uppehåll rockade Rolle med Masters of Rock igen ett tag men en bit in i 20-talet somnade bandet till slut av helt)

Ungefär samtidigt som Rolle provspelade började bandet misstänka att pianisten hade hoppat av. Visserligen stod elpianot kvar ute i Vimus lokaler där bandet repade, men själv hade han inte synts till på flera månader. Minns att det här var på den tiden när alla spelade själv och innan det fanns sequencers, musikprogram på datorer och andra självspelande syntar. Hade det varit idag så hade man nog struntat i att leta efter musikern bara han hade lämnat kvar sina programfiler på hårddisken.
Men nu föreslog Rolle att man skulle ringa till Jalle Flodström.

Jalle hade hoppat med Masters de sista spelningarna efter att ha lämnat ett havererat dansband uppe i Dalarna för studier i Uppsala. Eftersom Masters inte fanns längre och de dansband som Jalle hade provspelat med var patetiskt tråkiga, så var han arbetslös igen.

Dansbandet Exact hade inte haft några större krav på notläsning utan haft mera fokus på andra spektakulära egenskaper, så provspelningen på det kvarlämnade Rhodes-pianot blev lite stapplande. Kapellmästaren Tage var lite tveksam, men å andra sidan var ju en närvarande klaviaturist bättre än en frånvarande, oavsett hur väl skolad den förlupna pianisten var.

Kompgruppen var nu åter komplett...

Eftersom blåssektionen redan kunde alla låtar i notmappen (liksom även sångerskan, som ingen av kompet hade träffat) bestämde man att kompet skulle samlas separat och jobba in de 63 låtar som redan var klara. Sagt och gjort. Kompet slog upp pärmarna på sidan 1: "So Very Hard To Go" av Tower of Power (Det var som sagt inget vanligt dansband) och började jobba.

När kompet var framme vid nummer 23; "Sir Duke" av Stevie Wonder inträdde kapellmästaren Tage och meddelade att blåssektionen var upplöst och att han hade fått jobb med Sjuklöver. The band was no more. It had ceased to be. It was pushing up the daisies and would be backing the choir invisible. It was an ex-band, och kompet hade fortfarande aldrig sett sångerskan.

Kompet hade dock kommit till en punkt där det började kännas ganska kul att åka ut till Vimus och man hade dessutom inskaffat en kaffebryggare och personliga muggar. Man kanske skulle starta ett eget band?

Nu var det åter dags att inventera talangerna i omgivningarna. Rolle visste att det fanns en granne som var saxofonist hemma på Kungsängsgatan. Det var lyhört och om man övade hemma så hördes det flera lägenheter bort. Det som hördes hem till Rolle lät bra, tyckte han. Dessutom hade grannen en labrador precis som Rolle, fast en hane.

Lite efterforskningar avslöjade att Tony Johnsson spelade sax i Svenska Showorkestern Phontrattarne och hade ett förflutet i ett dansband kallat Sveriges Hopp. Efter ett samtal under en hundrastning så var Tony värvad.

En blåssektion med bara en man var i fattigaste laget...

Mikke kom ihåg en studiekamrat från journalisthögskolan som spelade trumpet. Han hade visst haft dansbandet Lätt och Lagom tillsammans med sin bror. Numera spelade Kjell Edgren i studentorkestern Sighstinska Kapellet. Efter inte alltför lång övertalning så var sektionen komplett.

Nu hade vi ett fungerande band igen. Vi plockade ut nummer 11 och nummer 36 ur notmappen, sen la vi bort den och började om från början med en ny repertoir.

Power Play's födelse

Band ska ha namn. Det är mycket enklare om man har en sammanfattande rubrik i stället för att räkna upp alla medverkande som man gör med vissa jazzkonstellationer. Vem kommer ihåg "Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich" idag? Nämner man dem för en 60-åring i dagens England kommer svaret sannolikt bli namnet på en annan grupp från samma tid: "Who?"

Namnet är alltså viktigt.

Bandet brydde sina hjärnor, tog upp och förkastade förslag. Det skulle vara kort och slagkraftigt, bara ett enda ord på max sex bokstäver och det skulle omedelbart ge associationer till den typ av musik som bandet spelade (vilket dock inte var helt avgjort vid det tillfället). Valet föll på Power Play.

Jaha.

Sedan dess har folk omväxlande antagit att vi spelar hårdrock eller ishockey. Sedan dess har vi upptäckt att vi delar namn med (bland andra)

• en holländsk hårdrocksgrupp,
• en diskoduo från Göteborg,
• en kristen ljuduthyrningsfirma,
• en schweizisk hårdrocksgrupp,
• ett cover/latin-band från Chula Vista, Californien,
• en samlings-CD (minst) med musik av dubiös kvalitet,
• ett dansband från Atlanta med bröllop som specialitet (men brist på polkas),
• en Web-byrå (minst, antalet varierar sannolikt med konjunkturerna),
• en fastighetsmäklare,
• en extra tjock kondom,
• ett anonymt konsultföretag,
• en TV-serie om ett hockeylag,
• en sorts Internetlotto
• en barbershop-grupp från Michigan som består av bröderna Mark och Mike Slamka, deras far Jack och kusin Don (snacka om att välja ett opassande namn!!!),
• en firma som säljer delar till muskelbilar,
• ett sado-masochistiskt gay-magasin från New York,
• kärnkraftverket Forsmarks storband.

Hela tiden dyker det upp nya entusiaster som har hittat ett häftigt, nyskapande namn och inte brytt sig om att göra en Google-sökning. Lycka till säger vi!

En liten kuriosadetalj i sammanhanget är att originalgitarristen i Tower of Power, Bruce Conte, en gång på 60-talet hade ett cover-band i San Fransisco som hette...Power Play.

Nå, ett namn skulle vi ha, men "The Who" var redan upptaget och "And And! And" låter för mycket som om det vore en synthgrupp. Varje gång vi har funderat på att byta namn så har vi fått en ny spelning innan vi har lyckats hitta på nåt nytt, och arrangörerna brukar vilja ha ett namn på bandet när de bokar. Power Play har alltså hängt med i mer än 40 år, ända sedan 1979.

Vad skulle det då bli av detta band?

I slutet av 70-talet när dansbandsvågen ebbat ut fanns det inte många band som lirade "covers" med nån sorts tanke bakom låtvalet (Boppers var undantaget, men Peter Jerz...Jarz....ja, vad han nu heter...är ingen cover-artist egentligen. Han är Äkta Vara från Brylcreemen till Cowboy-bootsen). I början trevade sig bandet fram för att hitta mötespunkten mellan en fusion-trummis, en bluesbasist med dragning mot funk, en rockgitarrist, en dansbandsklaviaturist med rötter i hårdrock samt en blåssektion med lika delar jazz och kommunal musikskola.

Efter att ha lutat åt olika håll och spänt över ett mycket stort antal stilar upptäckte vi så småningom en gemensam källa att ösa ur. Det fanns ett antal låtar som vi hade spelat i andra konstellationer, som vi mindes från ungdomsdiskon i Borlänge Folkets Park eller Blå Grottan i Gävle, som vi ansträngt oss för att höra genom mellanvågsbruset från Radio Luxemburg. Det visade sig att de låtar som alla av oss gemensamt kände mest för (och kunde klara av att spela) var

• Blues från Chicago
• Soul från Memphis
• Funk från Oakland.

I vissa fall fanns det också artister som spelade i samma anda i andra delar av världen, som t.ex. Joe Cocker eller texasborna Edgar Winter och Delbert McClinton. Allteftersom nya låtar tillkom och gamla skrotades (bl.a. ett antal egenkomponerade funk och fusion-låtar) så blev det mer och mer klart att det var ett rhythm'n'blues-band som vi var. Men ett rhythm'n'blues-band med en klar kantring mot soul.

När Mike Watson, Clabbe och Anders Berglund plockade ihop The Sweet Soul Music Band hade vi redan spelat samma låtar i ett par år, fast det var först då vi insåg att det vi sysslat med skulle kunna vara speciellt trendigt. När filmen The Commitments kom flera år senare kändes det som deja vu för oss, fast utan slagsmål och sexintriger.

Under alla år har vi samlats mer eller mindre varje måndagskväll och valt låtar som ibland har väckt så många minnen och anekdoter att det till slut knappt har spelats en ton på hela repetitionen.