Och så blev det 90-tal...

Så inleddes in ny epok i bandets historia i och med 90-talets början:

Samma kväll som den gamla sättningen spelade sin sista spelning träffade Jalle, Rolle och Kjell trumslagaren Jocke Schultz.

Jocke, med förflutet i Kruthornen och Steve Eastside Band, var en gammal kompis till Uffe Bolling och ofta gäst vid Power Play's spelningar.

Jocke kunde mycket väl tänka sig att vara med om att bygga upp ett nytt Power Play tillsammans med grundartrion. Det behövdes dock några fler medlemmar för att få till en vettig sättning.

En lämplig basist och sångare kunde vara Anders "Grosse" Grotherus, musikalisk mångsysslare och musiklärare på Wiks folkhögskola. Grosse kunde övertalas till att pressa in Power Play i sitt redan överbelastade schema.

Vi måste ju ha en blåsare till också.

Grosse hade haft en elev ute på Wik som han trodde skulle passa. Lennart Friberg hade satsat ett år på Wik för att arbeta med sin musik och spelade både alt och tenorsax. Dessutom var han en duktig körsångare, vilket ju inte heller var fel i sammanhanget.

Nu hade vi en komplett sättning igen enligt den gamla modellen. Vi diskuterade om det vore idé att utvidga bandet med fler medlemmar och Lennart föreslog att vi skulle prova en f.d. kollega till honom som sångerska.

Anna Fabricius hade aldrig sjungit med något band tidigare men hon hade alltid varit intresserad av att prova på. Något tidigare hade hon kommit sig för med att spela in en demotape och den lät lovande.

I samband med att Anna började tog Grosses späckade schema ut sin rätt. Nåt måste prioriteras bort och Power Play var egentligen det som drabbades minst eftersom vi inte hade kommit igång med så många spelningar än. Konstellationen med Grosse som basist och frontfigur hann bara med en spelning på Ultuna och en kort sejour i Radio Upplands studio.

Grosses sång kunde vi ersätta genom att både Anna och Lennart fick träda fram mer, men nu behövde vi en basist igen.

 

Lösningen på dilemmat hette Roine Jansson. Ytterligare en musiklärare, men vid Kungliga Musikhögskolan. Bland Roines ickeakademiska meriter räknades ett antal år både som basist och trummis (dock ej samtidigt) i Sjuklöver.

Den som kan identifiera Roine på idolbilden till höger vinner ett pris...

Eftersom Lennart skulle ta en större del av sången så var det mindre lämpligt att han spelade tenorsax i blåssektionen. Dessutom hade han lånat saxen och nu var det dags att lämna tillbaka den.

Vi hade pratat med ett antal tänkbara tenorister innan vi hittade Lennart. En av dem, en gammal spelkompis till Kjell från Sighstinska Kapellet, hade i princip varit intresserad men bett att få återkomma eftersom han skulle ut på en längre Asienresa.

Erik Demmelmaier, med förflutet i bandet Dew Drops där han spelade Fats Domino-covers med en glasmästare från Tierp, var fortfarande intresserad när han kom hem igen. Han axlade tenorsaxen och Lennart fick komplettera sektionen på alt i de nummer där han inte sjöng.

 

Nu hade vi ett komplett band med en repertoir som delvis bestod av de gamla låtarna, delvis av nya i samma stil. Vi kunde börja att ta spelningar igen men vårt gamla kontaktnät på nationerna var helt utexaminerat och bortblåst.

Nu hittade vi våra spelningar på institutionsfester där de gamla studenterna hade blivit docenter, på företag där de hamnat i ledningsgruppen eller bara via bekantas bekanta.

Premiär för den senaste versionen av Power Play var en spelning för Friskis och Svettis på Skarholmen.

 

Via Grosse kom vi också att spela på några folkhögskolefester ute på Wiks slott. Det var trevliga arrangemang men att bära ca 100Kg Hammond uppför slottets trappor till riddarsalen var mindre trevligt.

Annars påminde spelningarna mycket om 80-talets nationsspelningar även om studenterna var äldre och mer internationella. Miljön var också rymligare och mer välstädad.

 

Nu var bandet stabilt i ett par år. För de flesta av oss var Power Play en lagomt kravlös musikalisk sysselsättning som räckte till för att spelsuget skulle få sitt. Jocke däremot hade ytterligare ett band tillsammans med några arbetskamrater och med tiden kände han att han ville satsa mer på det. Lämpligt nog fanns det en trummis som kunde tänka sig att börja spela igen efter några år med Ladies and Gentlemen och Souled Out.

Nu var det dags för Uffe Bolling att göra comeback på trumstolen:

 

 

I samband med Uffes återkomst år 1996 så framträdde åter Power Play på de större scenerna i Uppsala. Bandet hade inte stått på en festivalsscen sedan den sista spelningen med gamla sättningen år 1989 när vi öppnade med "Summer in the City" på den första Fyrisfestivalen 1996.

 

Visserligen är Power Play främst ett band som skall spela på mindre ställen som är packade med dansande publik för att man skall komma till sin fulla rätt, men det är en viss känsla att få stå på en stor, hög scen då och då.

Sedan premiären för Fyrisfestivalen 1996 har Power Play deltagit alla år med en lördagsspelning på stora scenen på St Eriks Torg.

Vi har delat den scenen med the Boppers, Christer Sandelin, Jerry Williams och underhunden Turbo.

Det var väl bara hunden som var en riktig diva....

 

Mot slutet av 90-talet fick vi också möjlighet att spela även utanför de slutna sällskapen, på Fredmans i Uppsala.

Fredmans var en restaurant och musikpub som drevs av Dew Drops gamla trumslagare Putte.

I jämförelse med Rackis och Barowiak som de var på 80-talet var Fredmans ett underverk med en professionell restaurant och stor, välutrustad scen. Men på något vis så brann delen med scenen ner och så försvann ett bra ställe för live-musik från Uppsala. Visserligen fortsatte man med levande musik ute i restauranten, men där fanns det inte plats för band med åtta medlemmar och stor Hammond...

När 90-talet gick mot sitt slut var det nu dags för Power Play att inleda det nya milleniet genom att fira sitt 20-årsjubileum.

 

Fortsätt till....ett nytt årtusende