Andra decenniet i millenniet...
det fjärde i bandets historia

 

Sedan Puttes ankomst i bandet hade fokus allt mer riktats mot Chicago-blues. En gång i halvåret spelade vi på Hijazz under rubriken att det skulle kännas precis som en kväll på Blue Chicago på North Wells Street i Chicago.

Här kommer några smakprov så du kan bedöma hur pass bra vi lyckades med det:

  • Messin' With The Kid

  • Too Tired

  • Divin' Duck

  • You're Gonna Need Me

  • In And Out Of Love Blues

  • Boogie Man

  • Boom Boom

  • Don't Start Me Talking

  • Sweet Home Chicago

  • Tore Down

  • One Way Out

  • Got My Mojo Working

 

Med tiden hade det blivit allt svårare för Putte att engagera sig i bandet. Sedan ett antal år bodde han i Enköping och hade alltså längre resväg till våra onsdagsrep än nån annan i bandet. När han sedan började jobba som utbildare med både långa resor och många övernattningar allt från Skåne upp till Norrland blev det allt mer sällan som han lyckades komma till repen.

Men hur hårt bokad han än var lyckades han alltid komma på spelningarna...

Puttes frånvaro gjorde att allt nytt material hamnade på Anna, förutom nån enstaka standardblues som Putte kunde köra utan instudering. I längden blev det för frustrerande för Anna att ta ansvar för all sång på repen och dessutom riskera att behöva ta hand om all sång på en spelning om Putte skulle fastna nånstans på väg hem från en kurs.

Hösten 2014 meddelade Anna att hon ville sluta och samtidigt konstaterade vi faktum med Putte att han inte längre kunde vara med på en vettig nivå. Så slutade en epok som varat sedan tidigt 90-tal...

 

Nu skulle vi alltså hitta minst en frontfigur, men helst två. Att ha en manlig och en kvinnlig sångare hade funkat bra i många år så det var den första tanken. Samtidigt fanns det tankar om att försöka vända tillbaks lite till där bandet en gång började. Mera funk och soul. Mindre blues. Mera låtar där det finns möjlighet till roligare blåsarr...

Efter lite detektivarbete hade vi några tänkbara personer att testa. Först ut var två kandidater till den kvinnliga sångplatsen. Både skulle provsjunga samma kväll...

 

De som kom för att provsjunga var:

  • Camilla Hollmén

    Camilla var en av medlemmarna i Grosses kör Tonprakt. Hon hade också bandet LeeCamrater där hon spelade egna låtar i lite mera akustisk stil.

  • Tina Öberg

    Tina var också en van körsångare men också solist i körer som Blå Congo, sedemera Beyond Blue, och Cikada.

Efter att båda hade provsjungit och gått stod bandet kvar i replokalen och konstaterade att alla ville fortsätta med båda tjejerna. Det fanns ingen orsak att prova några andra. Från och med nu skulle Power Play ha två kvinnliga frontfigurer.

Den nya versionen av Power Play debuterade på Katalins stora scen vid Kulturnatten 2015.

Uffe var ute på resa så Roines son Jon fick vikariera på trummor. Dessutom hoppade andra sonen Martin in och förstärkte på percussion.

Efter att båda hade provsjungit och gått stod bandet kvar i replokalen och konstaterade att alla ville fortsätta med båda tjejerna. Det fanns ingen orsak att prova några andra. Från och med nu skulle Power Play ha två kvinnliga frontfigurer.

Medley:

  • Diggin' On James Brown
  • Long Train Running
  • Uptown Funk
  • Mercy

En till hemmascen går i graven...

Våren 2016 var det dags för att lägga ned ännu en scen där vi haft ett antal spelningar, oftast med fulla hus. Musikverksamheten vid Hijazz skulle flyttas från huset vid stationen för att ge plats för mera restaurantverksamhet.

Med ett nödrop kunde vi få plats på den lilla scenen om vi inte var alltför vidlyftiga i koreografin. Om vi trängde ihop oss maximalt och inte hade den största Hammonden med oss kunde vi till och med få plats med Martin på percussion.

Men nu skulle Celal flytta musiken till en mindre lokal i andra ändan av stan och med en hälften så stor scen. Så var det med det. Tills han hittar en större lokal.

En till går bort...

På senvintern 2017 fick vi veta att Tommy Pettersson, bandets andra trummis och veteranen från Boogie, Svenne och Lottas parkturnéer och inte minst Masters of Rock, för alltid har gått bort.

You can't fool Tommy